Stenålder
Här finns ett urval av artiklar om stenåldern. De är hämtade från några av landets länsmuseer.
Stenålder i Stockholms län
För ungefär 11500 år sedan var Stockholmstrakten fri från inlandsis. Hela östra Mälardalen svämmades först över av smältvatten, men när isens tyngd lättat började landet snart att resa sig. Vid denna tid steg de första kobbarna upp genom havsytan vid Södertörn, och för ungefär 10000 år sedan kom de första människorna. Landskapet förändrades genom landhöjningen och vid den yngre stenålderns början låg strandlinjen ca 40 meter över dagens havsnivå. Klimatet var varmare än i dag och liknade det som nu råder i Medelhavsområdet. Läs mer om Stenålder i Stockholms län
Källa: Stockholms läns museum
Stenålder i Västerbotten
Sedan inlandsisen smält och inte längre tryckte ner marken höjde sig landet ur havet och gör så fortfarande. I Västerbottens södra del ligger högsta kustlinjen (dit havet nådde när det gick som högst) cirka 270 meter över nuvarande havsyta och i norra länsdelen 215 meter högre än i dag. Under århundradena har klimatet förändrats. När isen smälte blev klimatet varmare, mildare än i dag, vilket innebar en annan växtlighet. Under yngre stenålder var medeltemperaturen som högst. Det var upp till tre grader varmare än i dag. Då växte ädellövträd och hasselbuske här. Läs mer om Stenålder i Västerbotten
Källa: Västerbottens museum
Stenålder i Västsverige
Egentligen kan inget vara mera felaktigt än att tala om stenålder som en enda tidsperiod. De förändringar som sker med landskapet och med växt- och djurlivet saknar helt motstycke i senare tider. Man brukar räkna med att stenåldern börjar då de första människorna kommer till våra trakter för omkring 13 000 år sedan. Människornas försörjning är då baserad på jakt, fiske och insamling och det enda tamdjuret är hunden. Stenåldern slut, eller om man så vill, bronsålders början; räknas till omkring 2000 år före Kristus. Läs mer om Stenålder i Västsverige
Källa: Bohusläns museum
Stenålder på Gotland
Stenåldern är en mycket lång period i människornas historia. De äldsta spåren från människor i Sverige dateras till ca 10 000 f Kr och kommer från Skåne. Gotland befolkades ca 6 000 år f Kr. Man levde i små familjegrupper som flyttade runt allt efter årstid och tillgång på föda. Vädret var lite varmare än idag och det var lätt att hitta föda. I havet, sjöarna och skogen fanns gott om säl, fisk, fågel och ätliga växter. Den tiden kallas ”jägarstenålder” eller äldre stenålder. Läs mer om Stenålder på Gotland
Källa: Gotlands museum
Stenålder i Värmland
Länge betraktades hällmålningarna som ett specifikt nordsvenskt fenomen, men i samband med upptäckten av både bohuslänska och värmländska hällmålningslokaler kom denna tanke att revideras. I Sydskandinavien har totalt åtta målningar påträffats; tre i Bohuslän och fem i Värmland. Dessutom har det funnits ytterligare en i Värmland, men denna är idag tyvärr förstörd. ?Generellt sett har målningar oftast placerats på lodräta berg, hällar och i vissa fall lösa block. Målningarna i både de södra och norra delarna av Sverige är dock belägna vid stillastående vatten eller på platser utan vattenanknytning men ofta vid extrema lägen i naturen. Vissa är belägna på ställen som är relativt svåra att nå för människor t ex på flyttblock ute i sjöar eller i branta sluttningar i skogsmiljö. Läs mer om Stenålder i Värmland
Källa: Värmlands museum
Yxor från stenåldern i Västernorrland
Ingen vet säkert varför flintyxorna kom till dessa breddgrader. Flintyxorna påträffas ibland i depåer med flera yxor. Den mest kända depån ligger i Bjurselet i Västerbotten, där flera hundra flintyxor låg samlade. Yxorna har tillverkats av människor som tillhört den så kallade stridsyxekulturen. Det var en kultur som fick en snabb och stor spridning i hela norra Europa. Med kulturen följde en ny begravningstradition. Innan var det vanligt att de döda begravdes tillsammans. Nu begravdes de istället en och en, ihopkrupna med ansiktet mot öster. Läs mer om Yxor från stenåldern i Västernorrland
Källa: Murberget, Länsmuseet Västernorrland
